Ärlighet varar längst

Gener gör dig inte till en bra förälder, det är din närvaro och kärlek som gör det

Just nu pågår det en debatt i medierna angående att få donatorbarn söker sitt ursprung. Man tror att det till viss del kan ha att göra med att föräldrarna inte har berättat för barnen hur de har kommit till.

Ni som känner mig vet ju att våra barn kom till genom spermiedonation. Det är inget vi har hållit hemligt på något sätt. Visst var det ett tufft beslut att ta men nu i efterhand ångrar vi ju oss självklart inte en sekund.
Att vi sen har fått två stycken mirakel som är så lika pappa att folk som vi inte känner till och med kommer fram och säger det till oss är ju bara helt fantastiskt.

Innan vi skulle påbörja vårt första försök med donator (efter tre och ett halvt års kämpande med IVF) fick vi träffa en kurator som skulle godkänna oss som föräldrar. Det är inga som blir gravida på naturlig väg som måste bli godkända. Hur som helst så blev vi vid det samtalet rådda till att om vi lyckades en dag skulle berätta för vårt (våra) barn hur det hade kommit till. Vi kände redan då att detta var naturligt för oss. Vi kände redan då att ärlighet varar längst. Vi vill inte att våra barn en dag ska få reda på detta av utomstående. Vi har även tänkt som så att om någon utav oss i familjen en dag skulle bli sjuk och behöver en donation av något slag så vill vi inte att barnen ska få reda på att Glenn inte är deras biologiska pappa i det skedet.

Vi har alltid läst mycket för Tuva och Elliot och första gången vi läste om hur barn blir till förklarade vi för dem att pappa inte har några frön så att vi fick åka till sjukhuset där doktorn hjälpte oss med frön ifrån någon annan. Jag tror inte de var mer än två år gamla när vi berättade detta för första gången. Självklart förstår de inte hela innebörden i detta. De förstår ju inte att Glenn inte är deras biologiska pappa MEN för dem finns det ju ingen annan pappa. Det är ju Glenn som har funnits där redan från första början.

Jag tror inte att varken Tuva eller Elliot kommer vilja veta vem som är deras donator. Jag tror och hoppas att de känner sig så trygga i sig själva och i vårt föräldraskap att de inte känner det behovet. Självklart kommer vi stötta dem om de skulle vilja detta en dag men jag tror som sagt inte vi kommer komma dit.

Jag har ju själv donerat ägg och jag vet att det har fötts minst två barn från mina ägg. Men jag känner inget som helst behov av att veta vilka dessa barn är. Kommer de en dag och söker upp mig så är det bara en rolig sak men jag känner inte några som helst band till dessa barn.

Alla gör ju naturligtvis som de vill men vi har valt att berätta för våra barn för det känns bäst för oss!