Världens finaste kille

 

Min älskade, fina Elliot

 

Fina, fina Elliot som hade gjort ett kort till Tuva på alla hjärtans dag: "Grattis på alla hjärtans dag Tuva. Jag älskar dig mer än något annat på jorden, du är mitt liv". Alltså det som dessa två delar tror jag inte någon annan kan förstå. Även fast de ibland bråkar så att det yr om det så vet jag att de älskar varandra så innerligt.

 

Fina, älskade Elliot som gick omkring och suckade där hemma igår.

Jag: Vad är det älskling?

Elliot: Jag hatar torsdagar

Jag: Det gör jag också, i alla fall varannan torsdag

Elliot: Jag hatar alla torsdagar, det är alltid jag som måste lämna någon

 

Älskade ungar! Om Ni bara visste hur ont det gör i mig för att det har blivit så här. Jag önskar ju att Ni skulle slippa flänga varannan vecka, jag önskar att Ni alltid fick ha oss båda samtidigt. Men nu funkade det inte mellan pappa och mig, vi gjorde inte varandra lyckliga. Men Ni ska veta att det är den största sorgen i mitt liv. Jag önskar så klart att jag alltid fick ha Er hos mig, att jag skulle kunna gå in varje kväll och pussa på Er när Ni sover. Jag vill inte missa något i Era liv. Jag känner mig så tom och ledsen när Ni inte är hos mig. Men nu är det som det är så vi får försöka göra det bästa av situationen. Men Ni ska båda veta att jag älskar Er så att det gör ont!

 

 



 

 

Det värsta och det bästa

 

 Som jag älskar Er!

Missförstå mig inte nu men skilsmässan ifrån Glenn är nog det bästa jag har gjort. Jag och Glenn var inte lyckliga tillsammans, vi kunde inte ge varandra vad vi behöver. Hade inte Glenn och jag skiljt oss hade jag aldrig träffat Roy. Det är först nu när jag är tillsammans med Roy som jag inser hur destruktivt mitt och Glenns förhållande var. Det är ju så här som Roy och jag har det som det ska vara. Det ska vara samarbete, man ska ge och ta. Jag njuter av all närhet vi ger varandra, och jag njuter av att ofta få höra hur mycket han älskar mig. Glenn och jag tappade bort varandra någonstans på vägen och det är väldigt sorgligt att det blev så, men idag har vi båda hittat rätt tillsammans med någon annan. 

Det värsta med skilsmässan är ju så klart barnen. Det är ju så sorgligt att vi kämpade så länge för att bli en familj och sen blev det så här. Jag lider med barnen för att vi har utsatt dem för detta, de vill ju självklart ha oss båda samtidigt. Men jag håller fast vid att om föräldrarna inte mår bra så mår inte heller barnen bra. Att som barn växa upp med föräldrar som hela tiden bråkar och kanske till och med slåss sätter så djupa spår och det följer med en upp i vuxen ålder. Nu bråkade nästan aldrig jag och Glenn så jag förstår att det är svårt för barnen att förstå varför vi valde att gå skilda vägar. 

Att varannan fredag stå på balkongen och se barnen kånka på sin packning som de ska ha med sig för den kommande veckan hos Glenn sliter mitt hjärta itu. Det är vårt fel att de behöver ha det så här. Att stå där och glatt vinka till dem när jag egentligen bara vill skrika. Det är så fel. De är mina barn och jag vill alltid ha dem hos mig. Redan när jag står där på balkongen och ropar hur mycket jag älskar dem börjar den svidande tomheten sprida sig i magen och bröstet. Samma svidande känsla som jag alltid vaknar med varannan lördag morgon. Nu är det den lördagen och här sitter jag med tårarna rinnande igen. Samtidigt är jag otroligt glad för att vi tillsammans till slut lyckades få dessa två mirakel. Jag vet att de idag trots allt mår bra och jag är så glad för att de har fått två vuxna till i deras liv som älskar dem. 

 

Det börjar närma sig slutet

Igår skrevs huset över på Glenn

 

Självklart var det med sorg i hjärtat jag skrev på papprena på banken igår. När jag kom hem till Veronica efteråt så rann tårarna på mig. Jag älskar ju det där huset. Vi köpte det för att vi skulle bilda vår familj där, för att vi skulle leva lyckliga där. Vi har kämpat, älskat, gråtit, skrattat och lagt ner massor av tid och pengar på att få det så som vi vill ha det. Men nu är det som det är! Nu är huset Glenns. Jag ska hämta lite mer saker i huset innan jag helt kan lägga det bakom mig. När jag flyttade tog jag bara med mig det mest nödvändiga. Vi har inte delat upp bohaget på något sätt och jag ser ingen anledning till att jag ska lämna i stort sett allt till honom. Förhoppningsvis kommer jag en dag flytta till något större än det jag bor i just nu och då kommer jag behöva mer saker. Det sista som sen återstår är att återigen skriva på angående skilsmässan. Den 1/5 går vår betänketid ut. Som sagt det är sorgligt men nu är det så här. Det blev inte som vi hade tänkt oss men jag hoppas att det kommer blir bra ändå.

Jag mår bättre och bättre för varje dag som går. Ibland tar jag ett steg tillbaka och blir otroligt ledsen men dessa tillfällen blir färre och färre. Jag försöker lära mig att njuta och bara vara de veckor jag är barnfri. Jag saknar barnen obeskrivligt mycket men jag vet ju att de kommer till mig snart igen.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som är omgiven av så fina vänner som jag kan skratta, gråta och njuta med.

 

En sån dag idag

 

Vad hände med lyckan och kärleken vi kände här?

 

Idag är det en sån dag när tårarna bränner bakom ögonlocken och tankarna inte vill sluta gnaga i mig. Varför blev det som det blev? Gav vi upp för lätt? Skulle vi ha kämpat hårdare? Jag vet ju egentligen varför det blev som det blev. Jag vet också att det inte längre spelar någon roll. Att det inte hjälper att älta. Vi valde detta tillsammans och innerst inne så vet jag ju att det är det enda rätta.

Att han sen har valt att gå vidare så fort gör ju så klart ont men nu är det ju som det är. Det gör ju ont för att han är lycklig och mår bra medan jag känner mig ensam och ledsen. Det gör ju så klart ont för att han inte vill ha mig. Jag trodde ju att han var mannen i mitt liv men tydligen så var han någon annans man. Vår dröm gick i kras och jag sörjer fortfarande. Vissa dagar mer och andra mindre! Idag är det en sån dag där jag sörjer mer, en sån dag där jag bara vill lägga mig och dra täcket över huvudet och skrika ut min smärta, låta tårarna flöda fritt. Idag är jag inte stark.

 

 

 



Att säga farväl

 

Älskade, fina Junior. Det är så tomt utan dig!

 

I fredags var det dags för oss att säga farväl till vår ståtliga fina Junior. Han hade hunnit bli 11 år gammal och det är mycket för en sån stor hund. Vi har brottats med tanken på att låta honom somna in länge men nu var det dags. Glenn och jag var med honom hela tiden och det var så tufft! Tårarna ville inte ta slut på varken mig eller Glenn. Junior kom till oss när vi som mest behövde honom, när vi precis hade fått reda på att vi inte kunde få barn. Han blev som ett substitut för oss, han blev vår räddning och han tog oss igenom de tuffa åren. Nu har ju inte jag bott med Junior de sista månaderna men det är ändå så tomt utan honom. När man kommer till huset är det ingen som möter en i dörren, ingen som skäller, ingen som buffar på en med den där nosen och ingen som kommer och lägger tassen på benet på en. Det är verkligen baksidan med att ha husdjur, det gör så förbannat ont den dagen man tvingas ta bort dem. De är ju en familjemedlem.

 

 



När ska de ta slut

 

Tårarna finns det inget slut på dem? Igår sa Elliot: "du gråter en flod mamma". Tyvärr är det nog så att jag snart har gråtit hela jordklotets hav tillsammans. Alla säger att jag ska gråta, att jag ska sörja och låta det ta den tid det tar. Men jag är trött på detta nu. Jag är trött på att ständigt ha ont i bröstet och att ständigt ha tårarna brännande bakom ögonlocken.

 

Jag måste acceptera att det är som det är nu. Jag måste släppa mina tankar på honom och på en lycklig familj. Jag måste inse att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans något mer. Han är lycklig på sitt håll och förhoppningsvis kommer jag bli lycklig på mitt håll en vacker dag. Den dagen när jag inser mitt eget värde, den dagen när jag har accepterat att det blev så här. Tankar på varför det blev så här och vad jag hade kunnat göra annorlunda kommer inte göra mig lycklig. Ödet ville detta och det måste jag acceptera. Jag plågar bara mig själv. Jag har fastnat men jag måste släppa och gå vidare.

 

Det går för fort

Jag är inte redo. Jag vill inte ha honom tillbaka, vi gjorde inte varandra lyckliga. Men jag är inte redo att se honom tillsammans med sin nya kärlek i mitt hus. Jag är inte redo att höra barnen prata om pappas nya flickvän. Jag är inte redo för att se bilder på dem tillsammans på Instagram där de talar om för varandra hur mycket de tycker om varandra. Det går för fort. Vi delade femton år tillsammans och jag har inte bearbetat dem. Jag kan inte bara glömma och gå vidare. För mig är det fortfarande så mycket känslor och minnen som ska bearbetas. Men för honom har det varit så lätt, så lätt att bara glömma och gå vidare. Men jag är inte redo och ändå så gör jag allt för att underlätta detta nya förhållande för honom. Varför gör jag det när det gång på gång sliter mitt hjärta itu? Jag orkar inte, jag vill inte. Det gör så ONT!

Jag är så ledsen

Här var vi så lyckliga trots att vi visste att vi hade en lång väg framför oss 

för att bli den familj som vi så hett önskade

Jag är så ledsen för att vi inte tog vara på den känslan vi hade här. För att vi inte tog till vara på varandra och kärleken till varandra. För att vi lät vardagstristessen och stressen äta upp vår kärlek. För att vi inte vårdade våra känslor till varandra. Jag är så ledsen på mig själv för att jag lät mina demoner förstöra vårt äktenskap. För att jag lät mina kontrollbehov och mitt behov av att vara älskad och bekräftad kväva våra känslor. Det är så lätt att vara efterklok men jag är så ledsen för att jag inte var klok innan istället nu är det för sent!

Det går upp och ner

 

Precis innan jag skulle gå på Julgalan med jobbet i fredags,

jag hade en skön känsla i kroppen och jag såg fram emot kvällen.

Men det går som sagt upp och ner, jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det skulle vara så tufft, att det skulle göra så ont. Jag har såna panikattacker där jag bara hyperventilerar och tårarna sprutar. Det känns som att jag inte kommer fixa detta. Jag saknar Glenn så att det gör ont. Magen och bröstet drar ihop sig i kramper och jag får svårt att andas. Som tur är så har jag vänner som plockar upp mig när det blir så här, vänner som säger de rätta sakerna och som får mig lugn igen. TACK till alla som är så fantastiska och bryr sig om mig. 

Innerst inne så vet jag ju varför vi tog det här beslutet, jag vill ju egentligen inte tillbaka till det vi hade innan men när kroppen och psyket får panik är det svårt att komma ihåg detta. Glenn mår bra, han tycker det är skönt att vara ensam och han har hittat ett inre lugn. Jag är så glad för hans skull och jag hoppas att jag också ska komma dit. 

Jag är inte van att ta hand om mig själv, att vara snäll emot mig själv och tycka om mig själv. Jag är van vid att alltid sätta andra före mig själv. Nu när jag har mina barnfria veckor måste jag lära mig att ta hand om mig själv och det är svårt. Jag har mycket att jobba på nu när det gäller mig själv och detta är en stor utmaning för mig

Jag börjar äntligen bli färdig i lägenheten och det börjar nu likna ett hem. Jag har fått nya golv och det är vitmålade väggar nästan överallt. Jag har fått upp en del saker på väggarna och det börjar bli mitt här nu. Trots det så saknar jag huset, mitt hem. Varje gång jag kommer dit kommer tårarna. Vårt fina hus som jag har varit med och byggt upp och inrett. Men jag är i alla fall glad för att det finns kvar och att barnen har kvar sina rum där, sin trygghet. 

Ja det går som sagt upp och ner, så mycket tårar som jag har fällt de sista veckorna har jag aldrig fällt under hela mitt liv totalt innan. Men jag tror att det är bra att jag får ut mina känslor. Jag sörjer och det behöver jag nog få göra. Vår dröm gick i kras och smärtan är just nu outhärdlig men det kommer bli bättre med tiden. 

 

Trött

 Den här bilden har jag använt innan i inlägg där jag inte har mått bra. 

Våra bröllopsbilder är de enda bilderna jag tycker om att se mig själv på. 

På dessa bilder känner jag mig vacker, jag utstrålar en sån glädje och hoppet lyser om mig. 

Just denna känslan vill jag hitta tillbaka till igen.

Just nu är jag trött på ångesten, jag är trött på att vara ledsen och jag är trött på att brista ut i gråt mest hela tiden. Jag är så trött på att säga att jag inte mår bra när någon frågar hur jag mår. Jag är rädd för att folk i min närhet ska tröttna på mig och tycka att jag är jobbig. Jag är trött på att känna mig beroende av andra, jag är så trött på att aldrig komma i ordning i min lägenhet och jag är så trött på att inte ha kontroll.

Jag är så ledsen, jag saknar, jag känner mig ensam, jag känner panik, jag har dåligt samvete gentemot barnen. Jag känner oro inför framtiden och jag är just nu rädd för att jag inte kommer kunna resa mig ur detta. 

Men det är bara att bita ihop, ta ett djupt andetag och tänka på att ångesten inte är farlig. I morgon kommer mina föräldrar ner och det ska bli så skönt att få krama om dem, jag saknar dem mer än någonsin just nu. 

Sorg, saknad och tårar

Drömmen om ett långt och lyckligt liv tillsammans blev inte sann

Ja det är verkligen en sorg att skilja sig. Det har inte gått en dag sen vi tog beslutet som jag inte har fällt en tår. Jag gråter för att jag känner mig ensam, otrygg, livrädd, för att jag saknar och för att mina barn är ledsna. Jag gråter för att mitt hjärta inte ska svämma över. 

Om tårarna hade varit värda pengar hade jag varit miljonär idag.

Ja jag saknar Glenn, som fan! Han är ju min allra bästa vän, min tvillingsjäl och min trygghet. Jag saknar att ha honom i min närhet, jag saknar att ha honom som sällskap i soffan på kvällen, jag saknar att somna med hans armar runt mig.

Det vore väl konstigt om jag inte kände så här efter femton år ihop. Vi har ju gått igenom så mycket tillsammans genom åren. Vi har ju varit nere i helvetet och vänt. Vi har älskat, skrattat, gråtit, delat hopp och förtvivlan. Vi har ju lovat att älska varandra i nöd och lust. 

Det blev ju som sagt inte så som vi hade tänkt. Någonstans på vägen försvann gnistan, glöden och passionen. Men jag är trots allt glad för att vi har kvar varandra som vänner. Även om allt just nu känns oerhört tufft och tungt så tror och hoppas jag att det ska kännas rätt i framtiden. Ska jag vara ärlig så känner jag just nu bara för att packa ihop hela lägenheten igen och flytta tillbaka till huset. Men innerst inne så vet jag ju att det fanns en anledning till att vi kom fram till detta och att det kändes så rätt när vi tog beslutet. Just nu är det nog bara min kropp och mitt sinne som försöker försvara mig mot alla dessa tankar och känslor. Att fly från det jobbiga gör ju inte saken bättre. Jag vet ju att jag kommer ta mig igenom den här tunga tiden och att jag sen kommer känna mig mycket starkare. Gudarna ska veta att jag skulle göra vad som helst för en timme med "min" psykolog nu. Jag vet att han hade hjälpt mig att lindra ångesten och fått mig på andra tankar. Tyvärr kan jag inte gå till honom något mer så jag får helt enkelt lita på mig själv.

Och så är det barnen. De saknar så klart den utav oss som de inte är hos för stunden. Hemma hos mig är allt nytt och de har svårt för att komma till ro på kvällarna. Men jag tror att de i slutändan mår bättre av att ha två lyckliga föräldrar på olika håll än att de har två olyckliga föräldrar som är tillsammans. Inget barn ska behöva växa upp med föräldrar som bråkar, skriker och slåss eller lever i ett olyckligt förhållande. 

Just nu är bloggen inte så rolig för Er att läsa men för mig är det ett sätt att få ut mina känslor, jag behöver ventilera och för att mina närmaste inte ska tröttna på mitt gnäll så skriver jag av mig här.

Ta hand om dig och Dina nära och kära!

 

Så mycket känslor

 

Älskade barn, Ni betyder allt för mig det hoppas jag att Ni vet

 

I helgen flyttade jag in i lägenheten, tyvärr väntar jag på att jag ska få nya golv i alla rum utom i vardagsrummet så jag bor just nu i vardagsrummet. På måndag först kommer golvläggaren och efter det kan jag få ordentlig ordning. Jag har i alla fall sovit i lägenheten sen i lördags och det har varit tuffa kvällar. Barnen är hos Glenn den här veckan och jag saknar dem så att det gör ont, jag har ändå träffat dem varje dag men stunden när de åker hem till vårt gamla hem och jag blir kvar ensam i en tom lägenhet den gör ont. Då vill jag bara ångra mig och åka med dem hem igen. Barnen är ledsna ibland men de brukar lugna sig när vi bara håller om dem en stund. De verkar ändå ta detta ganska bra. Men att se dem ledsna på grund av att vi har valt att göra så här den känslan går inte att beskriva.

 

Ja vi har ju valt detta själva både Glenn och jag och ändå är vi ledsna. Det är så svårt att förklara och just förklara känns det som att vi får göra hela tiden. Alla blir chockade för alla har sett oss som det perfekta paret. Och ja vi har kanske varit det perfekta paret utåt.

Vi har nästintill aldrig bråkat, vi är det bästa teamet ever, vi är tvillingsjälar, vi fixar och donar och har det fint där hemma men det behöver inte betyda att man är lyckliga tillsammans. Vi älskar varandra men det är bara som vänner, vi vill inte fortsätta i ett sånt förhållande. Vi vill hellre behålla vår oerhört fina vänskap och det hoppas vi att vi ska kunna göra på det här sättet. Jag hoppas att alla runtomkring oss ska acceptera vårt beslut för även om vi är ledsna så känns det innerst inne så rätt. Vi orkar inte förklara oss och vi tycker inte heller att vi ska behöva göra det. En skilsmässa är tuff nog utan att man ska behöva försvara sig eller få höra att vi borde ha kämpat längre. Detta är självklart inget vi har kommit fram till över en natt. Detta har legat länge och grott och växt fram.

 

Och på tal om vänskap: vi är båda oerhört tacksamma för allt stöd vi har fått de senaste veckorna. Malin och Freddy, utan Er hade vi gått under. Älskar Er och är så oerhört tacksamma för Ert stöd och Er vänskap. Glenns familj som har varit med och målat i min lägenhet och hjälpt mig flytta. Jag kan aldrig tacka Er nog så mycket. Sen har vi fått oerhört stort stöd i form av meddelanden, telefonsamtal och sms från andra vänner och detta är vi naturligtvis också oerhört tacksamma för.

 

Den sanna vännen visar sig i nödens stund! 

 

När jag väl har fått ordning i lägenheten kan vi börja våra nya liv och landa i allt detta. Just nu är det så mycket sorg. Vår dröm om att bli en starkt och lycklig familj gick inte i uppfyllelse. Klart man känner sig misslyckad. Ett team ska bli två team. Vi ska lära oss att stå på egna ben. Jag måste lära mig att släppa på mina kontrollbehov. Ångesten är just nu så tuff och jag kämpar på. Har inte sovit ordentligt på flera veckor och det känns som att väggen är nära nu. Men jag är tuff och kommer ta mig igenom detta också. Glenn och jag pratar mer än vi någonsin har gjort och det är så skönt att vi har varandra mitt i allt detta. Nu ska jag försöka fokusera på MIG och på barnen de veckorna de är hos mig. Jag ska bygga upp ett nytt liv åt oss. Detta ska och kommer bli bra!

 



Det absolut värsta jag någonsin har gjort

Älskade barn, det sista vi vill är ju att göra Er ledsna

 

I fredags kväll satte vi oss ner med barnen och berättade att vi ska skilja oss. Det var i särklass det värsta jag har gjort någon gång i hela mitt liv. Jag trodde på allvar att jag skulle dö av smärtan när jag såg hur ledsna de blev. Att försöka förklara för dem att vi gör detta för att vi alla ska må bra i slutändan är inte så lätt. Vi berättade för dem att de ska vara hos oss varannan veckan men att de självklart får träffa den de inte är hos just den veckan ändå. Jag har fått en lägenhet bara fem minuters gångväg ifrån huset så barnen kommer kunna gå emellan oss. När den värsta chocken och ilskan hade lagt sig blev de i alla fall lite nyfikna på lägenheten så då åkte vi dit och tittade utanför. I helgen har det varit massor av frågor så klart. Vi försöker förklara så gott vi kan, mer kan vi ju inte göra.

 

Jag mår sådär, ångestattackerna är så tuffa just nu men jag vet ju att de inte är farliga. Just nu går allt så fort på gott och ont. Trots att det fortarande gör ont så känns det ändå långt där inne så rätt. Glenn och jag är fortfarande överens om att detta är det vi vill göra.

Vi hoppas ju verkligen att det i slutändan ska leda till att vi hittar tillbaka till varandra igen. 

 

 

 

Även den vackraste sagan har ett slut

 

 Glenn och jag har varit tillsammans i femton år, och gifta i nio utav dessa.Vi kämpade i fem långa år för att bli en familj. Under den tiden var vi nere i helvetet och vände. Vi har alltid sagt att vi är så starka och att ingenting kan dela på oss. Vi är starka, vi är själsfränder, vi är de bästa vännerna man kan vara. Vi känner varandra inifrån och ut och vi älskar varandra som vänner! Någonstans på vägen har vi tappat bort vår gnista, vår passion och vår lust till varandra. Vi funkar så bra som ett team men vi har båda två gemensamt kommit fram till att vi inte kan fortsätta ett parförhållande där vi "bara" är vänner. Vi har alltså tagit det oerhört svåra och tuffa beslutet att skilja oss. Det gör så in i helvetes ont och jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag har gjort de senaste dygnen. Samtidigt som vi båda är oerhört ledsna så är vi också lättade. När vi väl hade tagit beslutet så var det som att en mur föll emellan oss. Vi tror och hoppas att vi ska ta oss igenom detta och behålla vår fina vänskap, det är därför vi gör detta nu för att vi inte vill förstöra den oerhört fina vänskapen vi har. Fortsätter vi i ett förhållande utan passion kommer vi till slut såra varandra och då kommer en skilsmässa bli så mycket svårare. 

Nu har vi en riktigt tuff tid framför oss. Vi ska berätta för barnen och vi ska ta hand om allt praktiskt. Vi vet inte alls hur framtiden ser ut, kanske kommer detta så småningom göra att vi hittar tillbaka till varandra igen, kanske inte. 

 

Vår fina Skrållan

Vila i frid älskade Skrållan.

Idag fick vi ta det tuffa beslutet att låta dig somna in för alltid. 

Du har en längre tid försökt tala om för oss att du inte mår bra genom att dra dig undan och kissa inne flera gånger om dagen. 

Det kommer bli tomt här hemma utan dina tassande steg, utan ditt jamande och 

utan ditt "bankande" på fönstret när du vill in eller ut.

Ja detta är verkligen nackdelen med att ha husdjur, det är så sorgligt och tomt när man tvingas göra sig av med dem. 

Sorglig start men bra slut

Ja vår helg började ju inte alls på något trevligt sätt. Vi fick som sagt skicka vår älskade vän Engla till himlen. Hos veterinären var de helt underbara. De tog emot oss med öppna armar och de var så förstående för att vi var ledsna. Veterinären var framme hos mig flera gånger och klappade om mig. Hon sa att vi gjorde det enda rätta för när vi kom in med Engla var hon i koma, hon sa att de inte hade kunnat göra något för henne. Det var uppenbart att hon inte var frisk. Vi var med när hon fick sprutan och efter ungefär halva sprutan drog hon en djup suck och somnade in. Både Glenn och jag stod och klappade på henne hela tiden. Efter att veterinären hade lyssnat så att hon verkligen hade somnat in lämnade hon oss ensamma med Engla.

Vila i frid älskade vän!

Elliot blev väldigt ledsen när jag berättade att Engla hade somnat in. Han grät i omgångar hela fredag eftermiddag och kväll. Tuva sa inte så mycket men på fredagkvällen när jag var iväg hade även hon brutit ihop och gråtit. Igår morse när jag stod i köket och skulle göra frukost bröt jag ihop än en gång för då var det så tomt. Det var ingen katt som sprang över köksbänken för att få kel. Vi kommer bli påminda många gånger om henne. Hon finns för alltid i våra hjärtan.
Jag vill tacka alla mina fina vänner för fina ord både här i bloggen, på Facebook och även på sms! Ni är underbara!

På fredag kväll var det dags för mig att gå på julbord med jobbet. Jag hade ingen större lust men tänkte att det blir ju inte bättre av att jag sitter hemma och gråter. Jag ångrar mig inte att jag gick för det var en mycket trevlig kväll med god mat, många skratt och helt okej underhållning. Tack AES för allt! Och tack fina Ida för alla goa skratt! Du är en fantastisk vän!

Igår förmiddag blev vi upplockade av en kollega till Glenn och hans fru. Färden bar norrut till Falkenberg Strandbad där vi blev bortskämda med spa, god mat och dricka, underhållning, massor av skratt och övernattning. Tack Protectum för generositeten! Vi träffade en massa trevliga människor och fylldes av massor av energi. Trots all energi är vi slitna idag. Jag är inte van att gå och dricka bubbel och cider hela dagen och kvällen och jag är definitvt inte van att gå och lägga mig efter tolv på natten. Vi tackar också farmor och farfar för barnvakten!

I eftermiddag har vi varit på byns julmarknad och dansat runt granen. Tomten kom och delade ut godispåsar till barnen. Nu sitter vi hela familjen i soffan framför en brasa och filmen "Modig" När barnen är nattade ska Glenn och jag se gårdagens avsnitt av "Så mycket bättre"

Hoppas din helg har varit bra!



Det gör så ont

Den sista veckan har vi märkt att vår fina Engla har blivit mer och mer trött. I förrgår märkte vi att hon inte klarade att hoppa upp på saker hon brukar hoppa upp på. Igår när jag kom hem ifrån jobbet så låg hon bara i hallen, hon lyfte inte ens på huvudet när vi kom. Hon drar sig undan ifrån oss hela tiden. Vi har flera gånger försökt ta upp henne i famnen för att kela med henne men hon drar sig bara bort ifrån oss. När hon ska gå är det som att bakbenen inte riktigt vill följa med henne. Hon vinglar och igår när hon skulle gå upp för trappen så ramlade hon ner på ryggen.

Hon är 8½ år och vi vill inte att hon ska lida. Hon har levt ett fint liv här hos oss. Hon har jagat möss, fåglar och till och med kopparödlor. Vi har haft otaliga levande djur inne som hon har släpat in för att döda dem inne. Hon är en väldigt speciell katt som alltid har varit med oss när vi borstar tänderna, hon älskar nämligen tandkräm. Hon älskar även saltlakrits och äter man till exempel Djungelvrål så kan hon komma och slicka en på munnen för att hon vill smaka. Hon har nästan alltid sovit hos oss och oftast när vi sitter i soffan så ska hon ligga på Glenn.

Det är "bara" en katt men för oss är hon en familjemedlem. Just nu sitter jag och gråter som ett litet barn. Pratade precis med veterinären och de sa att de kan göra en bedömning på henne för att sen skicka oss vidare till en annan veterinärklinik. Men vi har pratat om detta och vi vill inte att hon ska behöva lida och gå igenom en massa nålstick och sånt. Hon har haft ett fint liv och vi har bestämt oss för att hon ska få somna in idag på morgonen. Det här är verkligen den största nackdelen med att ha husdjur. En dag måste man ta det tuffa beslutet att låta dem somna in, idag är det Englas dag.

Knäpp katt

Engla heter en utav våra katter. Hon är nog den knäppaste katten som jag har hört talas om. Så här ser det ut hos oss varje morgon och kväll

Varje gång vi borstar tänderna ställer hon sig på handfatet och tigger om att få smaka på tandborsten. Hon slår med tassen efter den och får hon inte den ställer hon sig med frambenen uppe på bröstkorgen på den som borstar tänderna. Det är inte många katter som gillar tandkräm tror jag. Men hon är som sagt knäpp hon äter även saltlakrits och om någon röker vill hon gärna upp i munnen eller näsan på den och smaka på röken. Sa jag att hon var knäpp?

Igår var det ett riktigt gripande avsnitt av Sofias änglar. Det handlade om en familj med tvillingarna Elsa och Tyra. Elsa var sjuk i Leukemi och Sofias änglar kom hem till familjen för att hjälpa dem få ordning på sitt hus. I slutet av programmet får man höra att lilla Elsa tyvärr har somnat in efter att programmet spelades in. Som jag grät. Ett litet barn ska inte behöva vara sjuk, ett barn ska inte behöva gå bort.

Så idag tänker jag inte klaga på att jag är trött efter ännu en strulig natt där hemma. Jag ska vara extra tacksam för att vi trots allt, mot alla odds har två fina, friska och underbara barn. Vad är lite trots? Ingenting! Så länge vi får vara friska ska jag vara glad.  Ta hand om dina nära och kära, njut av varandra. Tiden tillsammans får ni aldrig tillbaka.

Kram och KÄRLEK!

 

Sorg

Ja idag är det som sagt en tung dag. Gizmo ska inte stanna hos oss. Hon mår antagligen inte bra. Vi tror att hon är rädd och osäker för hon gör utfall mot vissa människor. Vi kan inte ha en hund som vi inte litar på så tyvärr måste vi göra oss av med henne. Det är med stor sorg i hjärtat, hon har på bara tre dagar gått rakt in i våra hjärtan. Hon är hur go och rar som helst mot oss i familjen. Hon blir så lycklig och viftar på svansen när vi pratar med henne och ger henne kärlek.
Glenn och jag har varit tillsammans i 12 år och på dessa tolv år har jag sett honom gråta två gånger. Den ena gången var idag. Vi ville ge henne ett nytt liv, en chans till ett bra hem här hos oss men det blev inte så som vi hade tänkt oss.

Finner inga ord

Ilska, sorg och chock är väl de orden som beskriver bäst just nu vad de flesta av oss känner för det fruktansvärda som har hänt i Norge. INGEN människa har rätt att ta en annan människas liv. Det är verkligen hemskt det som har hänt och mina varmaste tankar går till alla människor som är drabbade. Tack och lov så är min familj i Oslo oskadda.

Igår anslöt som sagt vår älskade, efterlängtade pappa och man här i Stockholm. Nu har vi fyra gemensamma lediga veckor där vi bara ska njuta tillsammans. Imorgon fyller Tuva och Elliot fyra år och det ska vi fira på Kolmården. För exakt fyra år sen skrevs jag in på förlossningen i Halmstad. Det skulle dock ta många timmar innan vår prins och prinsessa kom.

I natt klockan 01.40 och 02.05 är det alltså fyra år sen som våra mirakel kom till oss.

Kram och KÄRLEK!