Det bästa som har hänt mig

 

Det finns inget bättre än att få känna Era armar runt min hals!

 

Idag är det på dagen nio år sen som Ni blev till. Jag kommer så väl ihåg dagen. Jag grät som ett barn innan vi skulle åka till Göteborg. Det kändes så konstigt det vi skulle göra. Men efter att ha kämpat i nästan fyra år så visste vi att detta var vårt sista hopp. Hade Ni inte blivit till just den dagen så hade vi gått vidare med adoption istället. Men nu ville vi ju så gärna ha ett barn som i alla fall skulle vara femtio procent av oss. Och jag längtade ju så efter att få vara gravid, att få känna ett liv växa inom mig. När vi väl var på plats på Sahlgrenska så kändes det ändå bra, vi hade ett hopp om att det nu var vår tur. Jag kommer ihåg att vi satt och skämtade i väntrummet när vi satt och väntade på läkaren och jag minns att efter inseminationen fick jag ligga kvar där i gynstolen med benen högt upp i vädret och att min rumpa somnade. Vi skrattade och kände ett stort hopp, det kändes verkligen som att vi skulle lyckas den här gången.

 

Och ja vi lyckades ju! Två dagar innan den riktiga testdagen kunde vi inte hålla oss längre. Jag kände på mig att jag var gravid, jag kände det i hela kroppen. Och visst fick vi ett stort fint plus på stickan. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Att äntligen få berätta för alla i familjen att vi skulle bli tre. Vid ett tidigt ultraljud konstateras det att jag visst är gravid och att det är en vi väntar. Vi frågade flera gånger om det bara var en och läkaren bekräftade detta. Jag blev lättad men Glenn blev lite besviken. Dock fick vi ju ett helt annat besked när det var dags för rutinultraljudet i vecka 18. Jag minns att jag såg ett huvud och sen ett till! Åh herre jösses! Vi väntade tvillingar trots allt! Jag grät i tre veckor, jag hade så svårt att vara lycklig över beskedet. Jag var chockad och så rädd för att jag inte skulle räcka till. Och det har jag inte gjort alla gånger heller men jag har gjort mitt bästa.

 

Känslan av att känna ett liv som växer i magen går inte att beskriva. Att sen få föda fram dessa två liv är det häftigaste jag någonsin har varit med om. Smärtan är outhärdlig men tänk vilken kraft kroppen har. Jag minns att jag tänkte när Tuva hade kommit ut: jag orkar inte mer! Men i nästa sekund tänkte jag: jo jag vill ju veta vem det mer är som gömmer sig där inne. Förlossningen var ganska rörig med massor av folk i rummet och sen efteråt blev det ju ännu mera kaos och jag fick så småningom köras till operation. Jag förlorade mer än två lite blod och det tog någon dag innan jag fick påfyllning. Jag var så trött och sliten men samtidigt världens lyckligaste.

 

Där och då började vårt nya liv, vårt nya liv med TVÅ nya familjemedlemmar. Ni hade båda väldigt stort närhetsbehov och varje kväll skrek Ni båda konstant i tre fyra timmar. Tuva har ända fram till fem- sexårsåldern varit vaken flera gånger per natt. Och så har hon ju tyvärr varit mycket sjuk min lilla loppa. Otaliga är gångerna vi har suttit ute mitt i natten invirade i ett täcke för att dämpa hennes jobbiga hostattacker. Lika många gånger har vi tillbringat timtals på akuten för att få hjälp. Elliot hade perioder när han var liten då han var så arg så arg. Han skrek och jag minns att jag fick sitta och hålla i honom tills han lugnade sig och ilskan gick över i tårar istället. Ja det har varit tufft men samtidigt så är Ni ju det allra bästa som har hänt mig. Jag hade aldrig velat ha det ogjort! Ni ger mig så otroligt mycket kärlek lycka och glädje!

 

Jag älskatr Er villkorslöst, jag skulle kunna gå genom eld för Er skull mina älskade barn. Jag vet att det är så tufft för Er nu när pappa och jag inte längre bor ihop. Jag vet att Ni alltid vill ha oss båda samtidigt. Och jag skulle alltid vilja ha Er hos mig. I går kväll var Ni båda ledsna för att mammaveckan led mot sitt slut och Ni båda grät. Jag grät med Er för jag saknar Er lika mycket som Ni saknar mig när Vi inte är tillsammans. Det är emot alla naturens lagar att inte ha sina barn hos sig. Men nu är det som det är! Både pappa och jag är lyckliga nu och jag vet att Ni också är det trots saknaden vi alla känner när Vi inte är tillsammans. Jag är så glad för att Ni har fått fler vuxna i Ert liv som älskar Er och ger Er trygghet.

 

Jag är så tacksam för att jag har fått gåvan att få ha Er i mitt liv. Så tacksam för att Ni är en del av mig. Jag är ingenting utan Er och jag känner mig halv när Ni inte är hos mig.

 



Att finnas där för varandra

Jag vill tacka fina Emma för hennes fina inlägg om mig. Inlägget heter "Som en ängel". Jag vill inte säga att jag är någon ängel men jag vill gärna hjälpa de jag tycker om. Jag vet själv hur ont det gör att vilja men inte kunna få barn. Jag har just nu även en nära vän som också kämpar och jag känner så väl igen hennes smärta.

Jag kommer aldrig glömma känslorna av hopplöshet, ångest, smärta, maktlöshet och förtvivlan. Jag kommer aldrig kunna hjälpa någon att bli gravid men jag kan lyssna och kanske förstå. Jag kan sätta mig in i känslorna och förhoppningsvis inge lite tröst och hopp. Jag finns alltid här för de som behöver mig.

Ofrivilligt barnlösas dag

Även i år uppmärksammas ofrivillig barnlöshet dagen före Mors dag. I år infaller detta alltså idag den 25:e maj. Ofrivilligt barnlösas Dag är en dag vars mål är att sprida kunskap om både sjukdomen och hur politiska vårdbegränsningar slår hårt mot de drabbade. Det finns inget att skämmas över och det är verkligen dags att få andra att öppna upp sina ögon till den psykiska och fysiska påfrestning som vi får gå igenom.
Sprid denna dag vidare till era medmänniskor så hoppas vi på att kunna få mer förståelse och medvetenhet kring ofrivillig barnlöshet.

 Vi är en Längtansfamilj

Följande text har jag hämtat på Barnlängtans hemsida
En längtansfamilj för oss är de som längtat och kämpat på olika sätt och till slut fått sin speciella och unika familj. Du är inte ensam, ett av sex par upptäcker att de inte kan uppnå en graviditet och få ett barn precis som de trodde att de skulle. De försöker om och om igen, går igenom emotionell och fysisk smärta, medicinska undersökningar och behandlingar, och perioder av hopp och hopplöshet. Vägen till ett familjeliv är skakigt för väldigt, väldigt många, närmare 500 000 bara i Sverige är drabbade

Jag är stolt över att Erkänna att vi är en Längtansfamilj och idag på Ofrivilligt barnlösas Dag går mina tankar extra mycket till dem som fortfarande kämpar! Ge inte upp hoppet! Vår fina familj är ett levande bevis på att det lönar sig att kämpa!

Ärlighet varar längst

Gener gör dig inte till en bra förälder, det är din närvaro och kärlek som gör det

Just nu pågår det en debatt i medierna angående att få donatorbarn söker sitt ursprung. Man tror att det till viss del kan ha att göra med att föräldrarna inte har berättat för barnen hur de har kommit till.

Ni som känner mig vet ju att våra barn kom till genom spermiedonation. Det är inget vi har hållit hemligt på något sätt. Visst var det ett tufft beslut att ta men nu i efterhand ångrar vi ju oss självklart inte en sekund.
Att vi sen har fått två stycken mirakel som är så lika pappa att folk som vi inte känner till och med kommer fram och säger det till oss är ju bara helt fantastiskt.

Innan vi skulle påbörja vårt första försök med donator (efter tre och ett halvt års kämpande med IVF) fick vi träffa en kurator som skulle godkänna oss som föräldrar. Det är inga som blir gravida på naturlig väg som måste bli godkända. Hur som helst så blev vi vid det samtalet rådda till att om vi lyckades en dag skulle berätta för vårt (våra) barn hur det hade kommit till. Vi kände redan då att detta var naturligt för oss. Vi kände redan då att ärlighet varar längst. Vi vill inte att våra barn en dag ska få reda på detta av utomstående. Vi har även tänkt som så att om någon utav oss i familjen en dag skulle bli sjuk och behöver en donation av något slag så vill vi inte att barnen ska få reda på att Glenn inte är deras biologiska pappa i det skedet.

Vi har alltid läst mycket för Tuva och Elliot och första gången vi läste om hur barn blir till förklarade vi för dem att pappa inte har några frön så att vi fick åka till sjukhuset där doktorn hjälpte oss med frön ifrån någon annan. Jag tror inte de var mer än två år gamla när vi berättade detta för första gången. Självklart förstår de inte hela innebörden i detta. De förstår ju inte att Glenn inte är deras biologiska pappa MEN för dem finns det ju ingen annan pappa. Det är ju Glenn som har funnits där redan från första början.

Jag tror inte att varken Tuva eller Elliot kommer vilja veta vem som är deras donator. Jag tror och hoppas att de känner sig så trygga i sig själva och i vårt föräldraskap att de inte känner det behovet. Självklart kommer vi stötta dem om de skulle vilja detta en dag men jag tror som sagt inte vi kommer komma dit.

Jag har ju själv donerat ägg och jag vet att det har fötts minst två barn från mina ägg. Men jag känner inget som helst behov av att veta vilka dessa barn är. Kommer de en dag och söker upp mig så är det bara en rolig sak men jag känner inte några som helst band till dessa barn.

Alla gör ju naturligtvis som de vill men vi har valt att berätta för våra barn för det känns bäst för oss!

Jag tycker det är så fantastiskt

Årets dagisbild på fina Tuva, dålig kvalitet för att man inte ska skriva ut dem själv.

Ni som känner till vår historia om att inte kunna få barn (läs mer under etiketten "Att inte kunna få barn") vet att vi till slut, efter flera års kämpande blev gravida genom spermiedonation. Ett beslut som då inte alls var lätt att ta men som jag idag är så glad för att vi tog. Det som jag tycker är så fantastiskt är att jag så ofta slås av hur lika mina barn är Glenn och hans familj. Som på kortet här ovan till exempel, Tuva är så lik sin kusin Nathalie här. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att Elliot är lik sina två äldre kusiner. Det har kommit fram helt okända folk till oss på stan och sagt att barnen är så lika pappa. Vi har flera gånger fått kommentarer av folk som känner familjen men som inte känner till vår historia att det syns ju långa vägar att de tillhör familjen Hallberg (Glenns namn innan vi gifte oss). Jag blir så glad när jag hör sånt, det betyder ju att det till slut ändå blev så bra. Självklart förstår jag att barnen tar efter Glenn i rörelser, sättet att prata och sånt men just utseendet det kan man ju inte påverka. 

Storebror

Det tjatas där hemma om att barnen vill ha ett syskon. Elliot vill så gärna bli storebror, han vill inte bara vara lillebror säger han. Tuva vill så gärna ha en liten syster eller bror som hon kan byta blöja på.

Jag är övertygad om att ett litet syskon hade blivit så älskat i vårt hus. Jag kan erkänna att längtan efter en liten kommer och går även hos mig men eftersom pappan i huset säger blankt nej så har jag ju inget val. Självklart är jag glad och nöjd med att vi trots allt har fått två mirakel. Mot alla odds så är vi ju ändå mamma och pappa. Så min älskade Elliot du får nöja dig med att "bara" vara lillebror.

Nu börjar Glenn känna sig dålig men det var ju ganska så väntat med tanke på hur jag har mått den sista veckan. Tuva är lite snorig och hostig men pigg och glad. Vi kör på så får vi se hur länge de står på benen. Jag hoppas att de slipper den förkylningen som jag har haft i alla fall.

Kram och KÄRLEK!

Liv, lust och längtan

Har precis sett novellfilmen Liv, lust och längtan på SVT play. Den handlar om Kristins (spelad av Josephine Bornebush) längtan efter barn.

Återigen upplevde jag känslan av maktlöshet. Nu efteråt sitter jag med en stor klump i bröstet och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag är så tacksam för våra mirakel.

Jag lider med de som kämpar och längtar och mina varmaste tankar går till dem.
Ge inte upp, en dag är det er tur att bli föräldrar. På ett eller annat sätt. Jag vet att längtan efter ett biologiskt barn är stort, jag vet att blodsband betyder mycket. Men när man har kämpat tillräckligt länge och det inte har gett resultat så är det inte lika viktigt längre, i alla fall så var det inte det för oss. Det är så många som inte känner oss som har kommit fram till oss och sagt att våra barn är lika pappa. När vi får såna kommentarer så ser jag hur Glenn växer. Gener gör dig inte till förälder, det är den som finns där för barnet som är dess mamma eller pappa.

En bild säger mer än tusen ord

Kram och KÄRLEK!

Ett klokt inlägg

Jag var precis inne och läste hos min fina vän Therese. Idag har hon skrivit ett inlägg som berörde mig till tårar. Det var så fina och kloka ord hon skrev precis som vanligt.

I vårt fall är det extra tydligt att blod inte är tjockare än vatten

Therese satte idag ord på många utav mina tankar. Man ska inte ta sin familj och sina vänner för givet. Allt handlar om att ta och ge, om att vara ödmjuk och närvarande.

Familj och vänner är inget man får, utan det är något

man skapar och förtjänar. Genom att bry sig om,

finnas där, ställa upp och acceptera varandras

fel och brister knyts man samman.

 

(kursiverad text ifrån Thereses inlägg)

 

 

Kram och KÄRLEK!

 

 



Ofrivilligt barnlösas dag

I morgon är det Mors dag. En dag som många tycker är rolig att fira men i många hem är det en smärtsam påminnelse om att det inte kommer några barn. Lördagen före Mors dag, alltså idag är det Ofrivilligt barnlösas dag.

Idag går mina varmaste tankar till alla dem som kämpar, väntar och längtar efter att få barn.
Oavsett om det är första barnet, andra eller tredje. Oavsett om de kämpar med IVF, äggdonation, spermiedonation eller på annat sätt. Självklart tänker jag även på dem som väntar på sitt barn ifrån ett annat land.

Jag ska inte trötta ut dig med vår historia, om du inte känner till den kan du läsa om den under kategorin Att inte kunna få barn.
Glenn och jag har fått våra längtansbarn. Att vi hade turen att få två fina friska barn är vi oerhört glada för. Jag ska inte sticka under stolen med att jag gärna hade haft ett barn till. Men med tanke på att det skulle kosta oss en massa pengar och framförallt att det skulle vara väldigt jobbigt psykiskt för oss att försöka få en till så har vi bestämt oss för att det inte blir fler. Men känslorna finns ändå där. När man ser en gravidmage eller när någon nära berättar att de väntar barn så hugger det till i mig av längtan. Jag missunnar inte någon att vara gravid men det gör ändå ont i mig.

Jag har erfarenhet av IVF, äggdonation (jag har själv donerat) och spermiedonation (våra barn kom till genom detta) så har du några frågor är du välkommen att fråga mig. Jag ställer gärna upp och hjälper till om någon har frågor eller funderingar.

Kram och KÄRLEK!

Hur barn blir till

Tuva och Elliot har börjat tjata om ett syskon. Elliot vill ju så gärna bli storebror. Det kommer nog tyvärr inte bli några fler barn i vårt hus. Mamman är dels för gammal och dels så orkar vi inte gå igenom den fysiska och psykiska pressen det är för oss att få barn.

Lycka att få bära två barn i magen

Häromdagen när de tjatade om ett syskon frågade jag hur man gör barn. Min kloka fina kille svarade då: på sjukhuset!  Åh mina små änglar! Ja ni är gjorda på sjukhus men det betyder inte att ni inte är gjorda utav kärlek. Om ni bara visste hur mycket kärlek det ligger bakom er ankomst till världen. Massor av kärlek, kämpande, tårar, hopp och förtvivlan. Men se så bra det blev till slut! Ni var ju helt klart värda de över fyra årens kämpande!

Mamma och pappa älskar Er över allt annat, glöm aldrig det!



Så blev jag till

Vi har en barnbok som heter "Så blev jag till" som på ett lätt och naturligt sätt förklarar hur ett barn blir till. Den tar även upp IVF och det passar oss bra då vi redan innan barnen föddes bestämde oss för att tidigt berätta för dem hur de kom till. Nu kom de ju inte till via IVF (vi gjorde tre stycken misslyckade IVF- försök) utan via donatorinsemination men vi använder oss ändå utav boken när vi försöker förklara för dem. I boken förklarar de att pappan har frön i snoppen och när de träffar äggen som finns i mammans mage så blir det en bebis.

Vi har förklarat att pappa inte har några frön men att vi fick en extra fin bebismix på sjukhuset som doktorn sprutade in i mammas mage.

När jag igår läste i boken för barnen och läste att pappan för in sin snopp i mammans snippa så skriker båda barnen "Blä" i kör! Haha Glenn och jag skrattade gott åt dem. Det ska jag påminna dem om när de är 15 och kära.

Kram och KÄRLEK!



 

Så mycket känslor

Sitter återigen med tårarna rinnande. Ser på "Drömmen om ett barn" på TV3 och jag kan känna parens känslor av sorg och uppgivenhet. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes. Man pendlade mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Det fälldes så många tårar under de åren vi kämpade. Det finns inga ord som kan beskriva lyckan vi kände när vi äntligen lyckades. Jag är så oerhört tacksam för våra två mirakel. Jag älskar dem över allt annat.

Kram och KÄRLEK!

Tårarna rann

Godmorgon vacker!

Som jag grät igår när jag såg dokumentären om ofrivilligt barnlösa. Det som rörde mig mest var paret Lars och Sandra som hade kämpat i nio år. De hade gjort ett tiotal IVF:er och fått två missfall. Igår fick vi följa med dem till Sydkorea när de hämtade hem sin dotter. Jag kunde känna deras glädje! Både Glenn och jag har själva målat upp fantasier och drömmar om att adoptera ett barn. Det var vårt nästa steg, hade vi inte lyckats med donationen så hade vi börjat med en adoptionsprocess. Det vi fick se igår bevisar verkligen att blodsband och gener inte gör en till förälder. Det är den personen som finns där för barnet/barnen som är dess mamma eller pappa. Och det är väl även vår familj ett starkt bevis på.



Älskar Er så att det gör ont!

Fredag igen! Tiden springer iväg. Hinner inte med hälften av det jag borde göra på jobbet men så är det. Ikväll blir det bara lugnt, äta något gott och sen kanske titta på Idol eller någon film.

Önskar dig en fin fredag!

Kram och KÄRLEK!

Höst

Godmorgon raring!

I morse vaknade jag upp till ett riktigt höstrusk. Det spöregnar och blåser väldigt mycket här idag.


Jag hade god lust att krypa ner hos mina små troll istället för att väcka dem i morse.

Nu sitter jag på jobbet, så där lagom trött i kroppen efter att ha simmat 700 meter. Här är det som sagt kaos. Inget funkar som det ska. Min dator ser inte ut som jag är van vid, skrivaren funkar ibland och ibland inte. Men det är bara att bita ihop och försöka stå ut. Det kommer ju som sagt bli så bra när det är klart.

I eftermiddag är det Musiklekis igen för barnen. Ikväll börjar det en ny dokumentär på TV3 "Drömmen om ett barn" heter den. SVT kör en liknande dokumentär nu och det är av anledning av dessa program som Radio Halland vill intervjua oss. Det är så mycket vanligare än man tror att par inte kan få barn på naturlig väg. Jag tycker det är bra att det uppmärksammas i media. När man är mitt uppe i det känner man sig så ensam och allt känns tröstlöst. Men om det är någon som läser här inne som är i den situationen just nu så vill jag bara säga att ni inte ska ge upp. På ett eller annat sätt kommer ni bli föräldrar en dag. Jag finns här om någon vill prata.

Kram och KÄRLEK!

Radio Halland

Jag blev precis uppringd av en journalist ifrån Radio Halland. Hon hade fått mitt namn ifrån Barnlängtan. Hon frågade om jag/vi ville ställa upp på en intrervju angående om hur det är att inte kunna få barn. Vi har som sagt alltid varit öppna angående vårt problem och kan vi hjälpa några andra par som kämpar så gör vi gärna det.
Nu ska vi bara få ihop en tid där både Glenn och jag kan vara med.

Kram och KÄRLEK!

Min älskade man

Vad vore jag utan min älskade man? Ingenting! Han stöttar mig i vått och torrt, han finns alltid här för mig.

Han är luften jag andas, jag kan inte leva utan honom

2005-05-14 blev han äntligen min man

Då hade vi redan kämpat i två och ett halvt år för att få bli föräldrar. De här åren och de kommande två var de tuffaste i vårt förhållande. Att vi än håller ihop efter de åren med massor av tårar och fysisk och psykisk smärta bevisar bara att vår kärlek övervinner allt.

Lyckan var total när vi äntligen lyckades

Efter totalt fyra och ett halvt års kämpande fick vi lön för mödan. Då kom äntligen vår prins och vår prinsessa

Han är den bästa pappan ett barn kan ha. Den enda pappan jag vill ha till mina barn.

Jag känner mig inte hel utan honom

En sån här dag när ångesten inte vill släppa sina klor om mig, när jag har så svårt att andas så vill jag bara vara i hans armar.

Glenn: Jag älskar dig över allt annat! TACK för att jag får vara din fru!

Jag hjälper gärna till

Den här fina kommentaren fick jag idag.

Tack för inlägget som du skrev den 19 mars i år. Det träffade mig oerhört mycket då vi befinner oss mitt i kampen.

Ditt inlägg gav mig ny styrka och jag intalar mig själv att vi inte får ge upp utan måste fortsätta kämpa, även om det känns tufft just nu. Tack för att ni är så modiga och delar med er av er historia.

Jag blir glad om jag/vi kan hjälpa någon genom att skriva här i bloggen om vår resa till att bli föräldrar. Vi har som sagt alltid varit öppna med att vi inte kan få barn och kan vi hjälpa någon som kämpar och tvivlar så gör vi gärna det.

Är det någon som vill kontakta mig så finns jag på tina.rosmer@hotmail.com Jag kan inte hjälpa dig/er att lyckas men jag kanske kan ge er lite tips, råd och styrka på vägen.

Till alla Er som hittar hit och som kämpar just nu vill jag bara säga att ni inte ska ge upp. Jag VET att det känns hopplöst när man är mitt uppe i det men jag lovar att en dag kommer det vara så värt varenda tår och all fysiskt och psykiskt smärta.

Jag önskar att jag hade kunnat donera ägg fler gånger för att kunna hjälpa fler. Tyvärr har jag blivit för gammal så jag får vara nöjd med de 40 ägg som jag har donerat under mina två donationer. Är det någon som har frågor angående att donera och som kanske rentav funderar på att göra det så får ni gärna kontakta mig också.

Jag håller tummarna för alla Er som kämpar och jag önskar Er all lycka! Ge inte upp en dag är det Er tur!

Kram och KÄRLEK!

Ofrivilligt barnlösas dag 28/5

Mellan var sjätte och var åttonde par har svårt att bli gravida. Detta sker samtidigt som politiska regler gör att de flesta inte får hjälp av sitt landsting för att kunna bilda familj. Istället tvingas de betala behandlingarna privat, förutsatt att de alls har råd att göra det. För många är enda chansen att vända sig utomlands för att få vård.

För att uppmärksamma detta har föreningen Barnlängtan - patientföreningen för ofrivilligt barnlösa, tillsammans med ett flertal bloggare utnämnt dagen före mors dag till de ofrivilligt barnlösas dag. I år infaller det på den 28/5. Vårt mål är att sprida kunskap om både sjukdomen och hur politiska vårdbegränsningar slår mot de drabbade.

- “För oss har vägen varit lång och väldigt smärtsam, där vi hamnat i kläm mellan landstings­politikers oförståelse och ett sjukvårdssystem som tvingat oss till Finland och Lettland för att få vård vi borde fått här hemma. Att leva med barnlösheten har varit att kastas mellan hopp och förtvivlan. Kan man uppmärksamma något så trivialt som kanelbullens dag måste vi kunna viga en dag åt den smärtsamma sjukdom som ofrivillig barnlöshet är. Om inte annat så ger det ett hopp och stöd till de som kämpar där ute”, säger bloggaren Wilda Mathilda.

Wilda Mathilda, som är initiativtagare till dagen, skriver om sin barnlöshet och har inte bara fått många frågor kring sin barnlöshet, utan även stött på mycket fördomar kring sin kamp om att lyckas bli gravid.

- ”Allt vi vill är att få fira Mors dag och Fars dag, och vi är många som drömmer om det”, tillägger Wilda Mathilda.

Kunskapen om ofrivillig barnlöshet behöver öka i samhället och för Barnlängtan är det självklart att delta i blogginitiativet.

- "Som patientförening kämpar vi i uppförsbacke mot alla fördomar som omger ofrivilligt barnlösa. Trots att vi är många som har svårigheter att få barn känner sig de flesta som drabbas ensamma om sin situation”, säger Lina Ullerstam, ordförande i Barnlängtan

- "Skamkänslorna är ofta så starka att inte ens de närmsta vännerna får reda på vad som händer. Omgivningen kommer också ofta med taktlösa och okunniga uttalanden, som att det är naturens mening eller att de drabbade skulle lyckas om de bara slappnade av”, fortsätter Lina Ullerstam

Texten är lånad ifrån Barnlängtans hemsida

Kram och KÄRLEK!

Tankar hos en snart fyraåring

Hej vacker!

Som jag har berättat innan kan Glenn och jag inte få barn på naturlig väg. Tuva och Elliot kom till genom en spermiedonation. Det här är något som vi har valt att vi ska berätta om för barnen av olika anledningar. Men hur gör man det? Vi har sagt att vi ska försöka berätta för dem så naturligt som möjligt och inte göra en för stor affär av det. Pappa är ju inte den som kommer med generna utan den som faktiskt finns där för barnet.
Hur som helst så fick vi för ett tag sen boken "Kråke i mammas mage" ifrån Kråkebokklubben som vi är med i. I den boken förklarar de på ett enkelt sätt det här med spermier och ägg. Vi har under tiden vi läst boken förklarat att pappa inte har några spermier och att vi fick låna spermier från någon annan. Barnen har inte tyckt att detta har varit något konstigt alls. Jag tror i och för sig att de är för små än så länge för att greppa detta men vi har i alla fall lagt grunden. Hur som helst så har de frågat någon gång vem som vann tävlingen i mammas mage och kom först till ägget. Jag har då förklarat att de vann varsin tävling eftersom de kom fram till varsitt ägg.
Igår frågade Tuva mig igen vem som vann och jag förklarade återigen. Då frågar hon: varför är Wilmar och Love (tvillingkompisar) likadana? Oj! Ja då fick jag ju försöka förklara det för henne hur det går till. Att de också är tvillingar men kommer ifrån samma ägg och därför är de lika. Hon och Elliot är ju tvillingar men ifrån olika ägg så därför ser de inte likadana ut som tvillingkompisarna Wilmar & Love och Alex & Max. Tänk vad mycket det kan snurra i en sån liten hjärna. Det är är säkert något hon har gått och funderat på ett tag lilla söthönan.

Den fina brädan som jag fick igår hamnade på skänken i vardagsrummet. Jag vill ju så klart att den ska synas så mycket som möjligt.





Kram och KÄRLEK!

Fixat och klart

Det största problemen är lösta. Chaufför idag och imorgon är fixat. Tuva har inte blivit sjuk som tur är. Bara bilen med två sommardäck och två vinterdäck kvar men det löser sig!

Tusen tack mamma och pappa för att ni erbjöd er att komma ner en dag tidigare så att ni skulle kunna köra mig imorgon! ÄLSKAR ER! Nu löste det sig ju så bra att Glenn fick ledigt till slut i alla fall.
Tack till er mina söta vänner som erbjöd er att köra mig om ni hade bott närmare. Det är ju tyvärr en av nackdelarna med att få så mycket nya fina vänner i cyberrymden, att man oftast bor så långt ifrån varandra.

Nu ska bara fjärilarna i magen försvinna också. Men det gör de väl när allt är över imorgon och jag är på väg hem igen. Men att vara lite nervös hör ju till.

Igår tog Glenn fram vår externa hårddisk hemma och vi började titta på gamla bilder. Oj vad mycket känslor som kom tillbaka till mig. Bilder på alla mediciner jag tog under våra år som vi kämpade att få barn, bilder på farmor, vårt bröllop, bilder på mina positiva graviditetstest, massor av gravidbilder och jag skojar inte när jag säger att jag var ENORM!! Och så klart: massor av bilder på våra underverk!

Dags att röja undan det sista här på jobbet så att jag kan ta påskledigt i eftermiddag med gott samvete.

Solen skiner här idag och jag hoppas att den gör det på Dig också min FINA vän!

Kram och KÄRLEK!