Längtan

Har precis kommit in från en skön promenad. Det är en underbar morgon idag. Lite kallt men luften är klar och frisk, himlen är blå och solen håller precis på att gå upp. Det finns sämre sätt att börja dagen på. Nu ska jag bara förtränga min onda hals och min magkatarr.

Elliot håller på att försöka sluta med blöja. Han är jätteduktig! Så fort vi kommer hem från dagis åker blöjan av och kalsongerna på. Det händer en del olyckor och det är inte alltid lätt att pricka toaletten när han kissar men det kommer. Han är genomförkyld igen stackarn. Att det aldrig ska ta slut. Men han har ingen feber och är pigg så han är på dagis.

Tuva har nog börjat komma in i den underbara treårstrotsen som man har hört så mycket om. Hon kan bli jättearg för små små saker, hon skriker rakt ut. Jag kan så väl känna igen mig själv i henne när hon blir så arg. Sen övergår ilskan i tårar och förtvivlan. Hon blir helt förkrossad och kan gråta och snyfa jättelänge efteråt. Antar att det bara är att försöka stötta henne och låta henne gå igenom detta på sitt sätt.

Vi håller även på att försöka ta bort nappen. De får ha den på natten men under dagarna så tar vi bort den. Det går faktist väldigt bra, det händer någon gång per dag att de frågar efter den men det brukar hjälpa att man pratar bort det med något annat. De håller på att bli stora våra bebisar.

Jag har en längtan inom mig som kommer och går. Och det är längtan efter ett barn till. Jag vet att vi ska vara oerhört tacksamma för de två underbara, fina gåvor vi redan har fått trots allt. Och det är jag. Jag älskar mina barn över allt annat och jag är evigt tacksam för att vi har dem men jag kan ändå inte låta bli att känna en längtan efter en till. Längtan efter att få vara gravid igen, få känna ett liv inne i min mage. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få vara med om en förlossning igen. Visst det gjorde fruktansvärt ont men det är ju samtidigt en fantastisk upplevelse. Jag skulle vilja vara med om det igen och att det då förhoppningsvis skulle bli lite lugnare än förra gången och inte sluta med sövning. Att få uppleva stunden av lycka när man får upp sitt nyfödda barn på magen. Att få snusa på en liten, amma och njuta av sin lilla gåva. Att få ge sin kärlek till ett under. Jag känner att jag missade så mycket med Tuva och Elliot de första ett och ett halvt åren. Jag var så stressad hela tiden och hann inte njuta av dem.
Jag vet att det skulle vara som att börja om igen nu när Tuva och Elliot har blivit så stora. Nu kan jag om jag har tur få sova en hel natt men det skulle vara värt många sömnlösa nätter.
Sen är det ju inte bara för oss att "skaffa" ett barn till, det skulle kosta oss minst tjugtusen för ETT försök som inte behöver resultera i något. Det skulle vara många känslor inblandade och för min del en hel del fysiska besvär. Men jag säger det igen: det skulle vara så värt det.

Tyvärr är vi inte två om den här längtan.