På egna ben

Igår var det min sista gång hos psykologen. Det har känts bra ända fram tills i tisdags. Då började tankarna komma. Nu ska jag klara mig själv. Min psykolog är en fantastisk människa, första gången jag träffade honom kände jag direkt ett stort förtroende för honom. Jag har öppnat mig för honom och vänt in och ut på mig själv. Det har varit så skönt att få komma till honom en gång i veckan och ventilera, han har varit min livlina. Han har hjälpt mig att reda ut mina tankar och tänka mer på mig själv.

Men nu är det alltså dags för mig att stå på egna ben. Dags för mig att ensam kämpa emot ångesten och mina hjärnspöken. Jag har oerhört mycket kvar att jobba på, jag måste jobba med mig själv dagligen.

Just nu känns det tungt, ångesten som så länge har hållit sig borta river i bröstet på mig men jag vet att jag kommer fixa det här. Med hjälp av min underbara familj och med hjälp av Er mina fina vänner! Ni är alltid så underbara och kommer med stöttande ord när jag känner mig nere. Från djupet av mitt hjärta vill jag säga TACK!

Med en sån här fin familj, kan man inte annat än kämpa!
Älskar Er så att det gör ont!

Kram och KÄRLEK!