Separationsångest

En gång i veckan, under sju veckors tid har jag gått till en psykolog. Jag har vänt ut och in på mig själv, öppnat upp hela mig och totalt blottat mig. Jag som har svårt att ty mig till nya människor kände genast ett stort förtroende för den här killen. Jag kände mig genast trygg med honom.

Han jobbar med Kognitiv beteendeterapi som fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden för att hjälpa människor att leva ett bättre liv. Jag har fått öva genom att göra sånt som ger mig ångest och därigenom försökt få min hjärna att förstå att dessa saker inte är farliga, att de i långa loppet kommer göra att jag mår bättre.

Jag får fortfarande ångestattacker flera gånger om dagen. Hjärtat slår, jag får svårt att andas och det känns som om jag får kramp i bröstet. Men nu vet jag hur jag ska hantera attackerna och jag är inte rädd för dem.

Igår var det sista gången hos min psykolog. Han ska börja på en annan vårdcentral. Vi kom överens om att jag ska försöka hantera mina känslor på egen hand ett tag. Blir det för jobbigt för mig så ska jag kontakta honom på hans nya vårdcentral. Den här överenskommelsen kändes bra. Det låter kanske konstigt men han har blivit min livlina de sista veckorna, han har hjälpt mig så otroligt mycket. När jag gick dit igår trodde jag att jag inte skulle kunna gå till honom flera gånger och jag kände mig nästan övergiven, fick sån separationsångest att tårarna till och med kom. Men nu vet jag vart jag kan ringa om jag behöver mer hjälp.

Kram och KÄRLEK!